Borde landbaserad fiskodling klassas som en areell näring?

posted in: Okategoriserade | 0

Ska det integrerade lant- och vattenbruket klassas som en areell näring, i likhet med jordbruk, skogsbruk och yrkesfiske? Johan Ljungquist, grundare av Gårdsfisk​ lägger fram en bra argument för det.

Att gå i bräschen

Hösten har efter den torra sommaren rivstartat.

Fälten runt gården har varit torra och vi har under sommaren behövt skärskåda vårt eget vattenanvändande. Fisk på land kan ju låta som en dålig idé när det är torka – men det är faktiskt inget problem alls. Med förändrade förutsättningar till följd av klimatförändringar för livsmedelsproduktionen i landet känns vårt uppdrag än viktigare. Vårt vattenvändande är väldigt litet – mindre än med annan djurhållning – på grund av en hög recirkuleringsgrad, effektiva reningssystem och att vi återför vattnet till omkringliggande åkrar. Men det är en parentes.

En reell utmaning just nu är regelverk. Låt mig slå fast – Sverige har fantastiska regelverk – det är bland annat därför vi bär Från Sverige-märket med stolthet. För att vi vet att Sverige har hög djurvälfärd, för att antibiotikaanvändningen är låg generellt, i vårt fall obefintlig och att miljöhänsyn tas i flera led och för att det är viktigt att vi producerar livsmedel i Sverige, alldeles särskilt när vi ser effekter av klimatförändringar. Vi brukar aldrig klaga, vi vet att regelverken finns av en anledning.

Att gå i bräschen, att vara första med något leder otvivelaktigt till att man hamnar mellan regelverk, och det är inte konstigt att reglerna är anpassade till det som har funnits och inte till det som växer fram. Om det är något man som entreprenör däremot skulle önska sig så är det att regelförändringar kunde komma till stånd något snabbare. Lite mer i takt med det tempo vi håller. Ett integrerat lant- och vattenbruk är på modern management-svengelska en disruptiv innovation – något du inte visste fanns innan det fanns, något som förändrar i grunden hur man ska se på det hela. Fisk på en gård – en paradox i sig självt – innan det har uppfunnits. För det är ju inte fiske, och det är inte odling heller, utan det är djuruppfödning – bara att djuret är fisk, som lever i vatten, på en gård. Vi ser det som en iphone inom livsmedelssektorn. Och det är just metoden som är det disruptiva här, fiskarterna som vi valt (förvisso är nya på den svenska marknaden) är några av världens vanligaste matfiskar – inget nytt med dem med andra ord.

Vår verksamhet klassas idag oftast som ett vattenbruk och ibland som ett lantbruk. Det ger en otydlig sits beträffande vilka regelverk som ska följas. Alla med sina för- och nackdelar, även om det står klart för oss att vår verksamhet, integrerat lant- och vattenbruk, i grunden är en areell näring, och bäst hör ihop med de regelverken. Vi har fiskuppfödning (det är alltså ett djur, ingen växt som odlas) på landsbygden, som ger upphov till gödsel som ska/kan nyttjas i växtproduktion, svårare än så är det inte rent praktiskt. Det är inte skilt från att föda upp grisar, kycklingar eller kor. För att ytterligare påminna oss om detta har det visat sig att en av våra fiskar smakar som kyckling. Ingen blindtestare har ännu kallat det för fisk. Vi är mitt i en tillståndsansökan för utökad produktion. Produktion som kommer bidra till den inhemska livsmedelsförsörjningen.

En tillståndsansökan kan, om det går snabbt, ta ett och ett halvt år. Det är lång tid för en start-up. Och det är inte helt lätt att finansiera. Eftersom vi klassas som vattenbruk inträder tillståndsplikt när vi använder 40 ton foder – det har historiska orsaker. Vattenbruk har förutsatts bedrivas i öppna vatten där fodret i sig utgör en belastning på habitatet, självklart ska man söka tillstånd om man häller 40 ton foder ner i våra vatten (sjöar och hav) och därtill tillhörande gödsel som då också går rätt ut i vattnet.

När man som vi har fisk på land, då vet vi hur mycket kväve och fosfor som uppstår och det tar vi också om hand, på åkermark, liksom övrigt jordbruk gör. Vi har gjort omfattande analyser och beräkningar som visar att de totala utsläppen (både lösta och sedimenterande) av kväve och fosfor kommer uppgå till omkring ca 4 ton N och 0,8 ton P per år vid 100 tons fiskuppfödning. Det motsvarar cirka 60 djurenheter, om fisk hade ingått bland övriga djurarter som producerar stallgödsel. En djurenhet räknas som det antal djur som årligen utsöndrar motsvarande 100 kg kväve eller 13 kg fosfor i färsk träck eller urin. För andra djurslag gäller att man måste anmäla till kommunen om man har mer än 100 djurenheter och söka tillstånd hos länsstyrelsen och mark och miljödomstolen om man har fler än 400 djurenheter. För fisk är det dock fodergiven som avgör när tillståndsplikt infaller, mer än 40 tons foder, det vill säga 38 ton fisk – vilket ungefär motsvarar 23 djurenheter. Tjugotre! Vi säger det igen, vid 23 djurenheter infaller tillståndsplikt, att jämföra med 400 för andra djurslag, med den enda skillnaden att? Ja, vi ser ingen skillnad.

En gång fick vi förklaringen att det berodde på att fiskarna inte har lungor. Faktum är att Clarias både har gälar och lungor. För att ett hållbart vattenbruk, vi menar att det är mest hållbart om det integreras i lantbruket, ska kunna växa i den omfattning och takt som står i livsmedelsstrategin, behöver det integrerade lant- och vattenbruket klassas som lantbruk. Att vänta 1 – 1,5 år för ett tillstånd för att föda upp en mindre mängd fisk än vad som ens är tillståndspliktigt för annan uppfödning verkar stå i vägen för att uppfylla regeringens mål om en ökad inhemsk matproduktion. Det hindrar även all typ av utveckling av mindre gårdar då den administrativa bördan (primärt tillståndshantering) för att driva en mindre anläggning i princip kräver en heltidstjänst i förhållande till arbetsbördan för att hantera en 40 tons anläggning som motsvarar en 10 % tjänst. Och då har vi inte ens nämnt kostnaden för att ta fram miljökonsekvensbeskrivningen, ansökan och tillståndsprocessen.

Nu hoppas vi på snabba regelförändringar som gör att mer fisk kan produceras hållbart på riktigt – det blir lättare om det integrerade lant- och vattenbruket klassas utifrån reella utsläpp istället för begränsningar av vad hypotetiska vattendrag de inte är placerade i kan hantera.

På önskelistan just nu

1. En ändring så att det integrerade lant – och vattenbruket som vi bedriver klassas som en areell näring, i likhet med jordbruk, skogsbruk och yrkesfiske.

2. En ändring av den EU-förordning som gör att vi inte kan bli KRAV-certifierade -idag är det fullt möjligt att KRAV-certifiera produktionssätt som påverkar våra ekosystem negativt medan miljömässigt hållbara landbaserade produktioner får blankt nej på grund av en detalj i en förordning.

Det krävs uthållighet för att gå först – och det har vi tack och lov – för att det vi gör är viktigt!

Johan Ljungquist