Fisk Produktionssystem

Svensk fiskproduktionen sker idag till majoriteten i öppna kassar i främst norrländska vattenkraftsmagasin och sjöar, men även vid Höga kusten. Idag domineras marknaden för odlad fisk av några få arter men med en ökad konsumtion finns ett uttalat intresse för odlad fisk av arter som idag huvudsakligen fås från vildfisket. Detta för att kunna svara upp emot marknadens behov av volym, förutsägbara leveranser, storlekssortering och specifika kvaliteter. Det finns också intresse hos ett segment av marknaden att betala bra för just småskaligt producerade/tillgängliga nischprodukter, medan andra kräver större volymer och förutsägbara leveranser

Fiskproduktion i västvärlden domineras till idag av öppna system, men allvarliga begränsning med dessa är bl.a. att miljöutsläpp är svårkontrollerade, smittskydd är svårt att upprätthålla och problem med fiskar som rymmer och predatorer finns. Detta gör att många idag förutspår en till kassodling parallell utveckling av slutna, landbaserade fiskodlingssystem. Vanligtvis benämns dessa som RAS (Recirculating Aquaculture Systems eller Recirkulerande akvatiska system), och består av teknologiska lösningar för att skapa en god och ekonomisk odlingsmiljö. På en del platser, där det beräknas finnas ett miljöutrymme, är det troligtvis inga större problem att ha öppna odlingar (t.ex. ovan nämnda kraftverksmagasin och stora delar av Norges kust), medan det på andra ställen (t.ex. stora delar av Sveriges östersjökust) är direkt olämpligt, och alternativ måste här skapas om odling skall ske.

Se en karta över RAS anläggningar i Sverige. 

I nuläget finns det ett stort intresse världen över för RAS, och många väntar på de stora etablerade producenterna skall ta steget över till landbaserade RAS. De stora fördelarna med RAS är att man har en fullständig kontroll på systemet, dvs. man kan styra temperatur, ljus, foderspill, osv. samt slipper problem med rymningar och smittspridning. Vidare kan man samla upp närsaltsflödet (foderspill, faeces och metaboliter) från odlingen och skapa nya produkter i form av t.ex. foderråvaror, bioenergi eller gödsel. Man kan dela upp närsaltsflödet i två huvudströmmar. Den första är slammet (foderspill och faeces) som frånskiljs genom dels mekaniska filter och dels via sedimenteringsfällor vid varje kar. Sedimentet koncentreras sedan med hjälp av vattenfrånskiljare. Den andra strömmen utgörs av i vattnet lösta näringsämnen och då framför allt kväve från fiskens metabola nedbrytning av protein. Nackdelarena med denna typ av RAS är en högre investerings- och driftskostnad jämfört med öppna system. Men fördelarna inkluderar snabbare tillväxt, mindre sjukdomsproblem och lokaliserings möjligheter som kan ge lokalproducerade mat till alla (RAS produktionen kan placeras i princip varsomhelst där det finns tillgång till vatten, även mitt i stan!).

I motsats till en intensiv RAS produktion, kan ett lågintensiv produktionssystem där fisktråg kopplas till växthus byggas, s.k. akvaponi. I detta system används närsalterna från fiskarna direkt av växterna, t.ex. tomater eller kryddväxter. Akvaponi har på senare tid väckt ett ökat intresse då är en det potentiell teknologi för en säker, miljöanpassad och lokal matproduktion. En av de stora begränsningarna med akvaponi är att det krävs stora mängder växter för att ta hand om närsalter från fiskproduktionen, således är det främst vegetabilier som produceras i dessa system.